Vem har bevisbördan för att en penningöverföring utgör lån?

I processuella sammanhang är utgångspunkten normalt att en part som påstår något också har bevisbördan för det. Men vem har då bevisbördan i en penningöverföringssituation, där den ena parten påstår lån och den andra parten påstår att överföringen utgjort något annat?

På senare tid har det kommit ett flertal tingsrätts- och hovrättsavgöranden rörande bevisbördans placering vid lån och rättsläget får numera anses som relativt klarlagt. Högsta domstolen har nämligen i en dom den 22 december 2017 (mål T 5183-16 ”Terrys restaurang”) prövat frågan vem av parterna som har bevisbördan i en situation där det är ostridigt att en penningöverföring har skett men det råder oenighet om det rör sig om försträckning (ett lån) eller betalning för något annat (i målet betalning för aktier).

Högsta domstolen uttalade att det i fall där det ostridigt har skett en överföring, men där det inte alls påstås att det har varit fråga om en benefik rättshandling (dvs. utan krav på motprestation, normalt vid gåva), finns anledning att falla tillbaka på huvudregeln, nämligen att den som påstår lån har bevisbördan för påståendet (se ”Hakvin och Elvira” NJA 1975 s. 577 samt ”Klädpartiet och avräkningen” NJA 2009 s. 64).

Det får antas att Högsta domstolen meddelande prövningstillstånd i ”Terrys restaurang” bl.a. mot bakgrund av utgången i NJA 2014 s. 364 ”Tandläkarens olycka”. I det senare rättsfallet lade Högsta domstolen istället bevisbördan på betalningsmottagaren som i det fallet påstod gåva, dvs. en benefik rättshandling.

Som skäl för att istället placera bevisbördan på betalningsmottagaren i ”Tandläkarens olycka”, hänvisade Högsta domstolen till intresset av att förhindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar och till att en sådan placering av bevisbördan ger större anledning för de inblandade att säkra bevisning (jfr ”Mammas borgen” NJA 2012 s. 804 där dessa skäl anfördes för att lägga bevisbördan på gäldenären när det påstods att en regressfordran hade efterskänkts; jfr även ”De påtecknade reverserna” NJA 1987 s. 40). Högsta domstolen framhöll också att en sådan placering av bevisbördan minskar risken för missbruk från mottagarens sida när det råder oklarhet om bakgrunden till att ett belopp har överförts eller om en överföring skett av misstag.