Vi söker biträdande jurist

Vi växer och söker duktiga jurister som vill arbeta specialiserat med affärsjuridik.

Valdia Advokatbyrå är en affärsjuridisk byrå som sätter klienternas behov i centrum. Vårt löfte är att hjälpa våra klienter att nå sina mål.

Som liten byrå fokuserar vi på att erbjuda spetskompetens främst inom specialområdena kommersiella tvister, entreprenad, offentlig upphandling, energi och kommersiella kontrakt. Vi drivs av att ständigt utveckla våra kunskaper inom dessa områden och att ta oss an nya utmaningar. Vi har ett genuint intresse av branschspecifika frågor och tror att kunskap om klientens bransch och de speciella förutsättningar som gäller för verksamheten har stor betydelse för att kunna leverera en bra juridisk rådgivning. Engagemang, öppenhet, samarbete och trygghet är viktiga principer för vårt arbete.

Vi söker dig som har en juristexamen med goda betyg. Du har arbetat några år med affärsjuridik på advokatbyrå gärna inom våra specialområden, men det är inget krav. Tingsmeritering är ett plus.

För oss är din personlighet minst lika viktig som goda formella meriter. Vi lägger stor vikt vid att du delar våra grundläggande värderingar som präglas av engagemang, öppenhet och samarbete. Att du brinner för konsultrollen och att leverera affärsjuridik med hög kvalitet och service är också mycket viktigt för oss. Du trivs med att arbeta både självständigt och i grupp med andra. Du har entreprenörsanda och intresse av företagande och tycker att det skulle vara roligt att tillsammans med oss arbeta med utvecklingen av byråns verksamhet.

Välkommen med din ansökan!

 

HFD förtydligar vilka regler som gäller vid direktupphandling

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i en dom den 19 oktober 2018 (mål nr 3830-17) tagit ställning till frågan om vilka regler som är tillämpliga vid överprövning av en direktupphandling samt vilken innebörd de allmänna principerna för upphandling (se not) har vid en sådan överprövning.

I det aktuella fallet hade Tekniska verken i Linköping AB gjort en direktupphandling av ett el-drivet hyllsystem. Upphandlingen hade annonserats trots att värdet i och för sig var under direktupphandlingsgränsen. Av förfrågningsunderlaget framgick att anbuden skulle utvärderas utifrån en avvägning mellan pris och kvalitet, ”det vill säga vilka som bäst anses uppfylla [Tekniska verkens] behov och som samtidigt är det mest ekonomiskt fördelaktiga”.

En anbudsgivare ansökte om överprövning av upphandlingen och gjorde gällande att den beskrivning som angavs i förfrågningsunderlaget avseende utvärderingen var alltför svepande eftersom den inte angav viktning av pris och funktion samt att detta hade påverkat bolagets möjlighet att lämna ett konkurrenskraftigt anbud.

I domen gör HFD några klargöranden som kan vara intressanta framförallt för upphandlande myndigheter när de förbereder och genomför direktupphandlingar.

För det första konstaterar HFD att det förhållandet att den upphandlande myndigheten kan välja att låta sig inspireras av de detaljerade och direktivstyrda reglerna i sig inte medför att de reglerna blir tillämpliga vid en eventuell domstolsprövning. Den rättsliga ramen för direktupphandlingens utformning utgörs av bestämmelserna som reglerar under vilka förutsättningar det är tillåtet att direktupphandla och de allmänna upphandlingsrättsliga principerna. Det är därmed endast de reglerna/principerna som kan ligga till grund för överprövningen i domstol om förfarandet klandras. Om en upphandlande myndighet skulle välja att annonsera sin direktupphandling, t.ex. för att åstadkomma en bättre konkurrens, så innebär annonseringen alltså inte att reglerna i LOU/LUF blir tillämpliga.

För det andra slår HFD fast att de allmänna upphandlingsrättsliga principerna genom den svenska upphandlingslagstiftningen getts generell tillämplighet vid upphandlingar och att de därför får genomslag också vid direktupphandlingar. Relevansen och den faktiska innebörden av de olika principerna varierar dock med hänsyn till varje enskilt upphandlingsärendes karaktär och föremål. Exempelvis kan de allmänna principerna i vissa fall, med hänsyn t.ex. till upphandlingens storlek, i sig ställa krav på att någon form av konkurrensutsättning sker även vid en direktupphandling. Avsaknaden av detaljreglering gör dock att den upphandlande myndigheten även i dessa fall har stor handlingsfrihet när det gäller på vilket sätt detta ska göras. Kraven kan i sådana fall inte ställas lika högt som när det gäller de detaljreglerade förfarandena.

HFD ansåg i det aktuella fallet att de utvärderingskriterier som angetts i förfrågningsunderlaget varit allmänt hållna och att de gett Tekniska verken ett betydande handlingsutrymme vid prövningen av inkomna anbud. Med hänsyn till att det varit fråga om en direktupphandling och att förfrågningsunderlaget inte varit utformat så att det öppnar för godtyckliga eller osakliga bedömningar så gjorde HFD dock bedömningen att underlaget inte hade utformats i strid med de allmänna principerna för upphandling.

 

Kontakta oss gärna om ni har frågor kring direktupphandling!

 

Länk till domen Mål nr 3830-17

Not: De allmänna upphandlingsrättsliga principerna är principerna om likabehandling, öppenhet, proportionalitet, icke-diskriminering och ömsesidigt erkännande.

Ökad andel tvister rörande tolkning av försäkringsvillkor

Vi bistår ofta klienter i tvister som rör tolkning av försäkringsvillkor. Oftast är det företag eller myndigheter som har fått problem i dialogen med sitt försäkringsbolag när det gäller att få ut den försäkringsersättning som man hade räknat med. Sällan är det någon annan, utöver försäkringsmäklaren, som mer grundligt har satt sig in i försäkringsvillkoren innan försäkringen tecknades. Försäkringstagaren förutsätter istället att så länge man har tecknat försäkring via något av de etablerade försäkringsbolagen så kan man känna sig relativt trygg eller kan åtminstone göra en adekvat bedömning kring sina ekonomiska risker i verksamheten. När försäkringsbolaget sedan säger nej till att betala ut försäkringsersättning eller endast vill betala ut en begränsad del av begärd ersättning, kommer detta ofta som en överraskande och obehaglig kalldusch som dessutom kan visa sig bli kostsam för försäkringstagaren.

Den grundläggande utmaningen vad gäller försäkringstvister är många gånger att de bygger på parternas olika tolkning av försäkringsvillkoren där det i förväg inte finns ett ”facit” att falla tillbaka på, dvs. inget är svart eller vitt. Ett exempel på detta är en dom som nyligen meddelades av hovrätten över Skåne och Blekinge i mål T 817-17, se länk. Målet avsåg just tolkningen av villkoren i en försäkring som en kommun tecknat i anledning av skador på fastigheter orsakade av skyfall. Kommunen menade att försäkringen skulle täcka skador upp till ett belopp om 5 000 000 kronor per fastighet medan försäkringsbolaget hävdade att villkoren endast medgav kommunen rätt till ersättning om totalt 5 000 000 kronor för det aktuella försäkringsåret. Parternas olika uppfattning innebar en beloppsmässig skillnad på över 50 000 000 kronor i förhållande till kommunens totala kostnader.

Domstolarna kom fram till olika slutsatser kring hur försäkringsvillkoren skulle tolkas. Medan tingsrätten gick på kommunens linje har hovrätten istället kommit fram till att försäkringsbolagets uppfattning i målet gäller rörande villkorens begränsning. Det är i dagsläget oklart om domen kommer att överprövas av Högsta Domstolen.

Eftersom utgången i den här typen av tvister på förhand oftast är oviss är det förstås en utmaning för försäkringstagare att handla upp försäkring som faktiskt ger det skydd som man räknat med. Detta är ingen enkel uppgift och det krävs oftast att man har hjälp av en erfaren och kunnig försäkringsmäklare i sin upphandling, som i förväg kan ställa de ”rätta” frågorna till såväl försäkringstagare som försäkringsbolag innan försäkringen tecknas. Trots att så ofta sker innebär detta dock ingen garanti för att tvister inte kan uppkomma på ett senare stadie.

Vi vill därför slå ett slag för att vara extra uppmärksam i sin försäkringsupphandling vad gäller tillämpliga försäkringsvillkor i förhållande till kända/sannolika risker i verksamheten.

Undvik rättsförlust till följd av passivitet

Högsta domstolen har meddelat ett nytt intressant prejudikat rörande negativ passivitetsverkan.

Fallet rörde ett lokalhyresavtal där hyresvärden under lång tid – 15 år – underlåtit att kräva in omsättningshyra enligt en bestämmelse i avtalet. I samband med att lokahyresavtalet hade hävts insåg hyresvärden sitt misstag och krävde då omsättningshyra både retroaktivt och för det sista avtalsåret. Frågan var om hyresvärdens passivitet medförde att rätten att kräva omsättningshyra hade gått förlorad.

Högsta domstolen fann att för förfluten tid var hyresvärden den part som skulle bära risken för följderna av passiviteten. Hyresvärden ansågs därför inte ha rätt till omsättningshyra retroaktivt utan endast för sista avtalsåret.

Rättsfallet är intressant och tar bl.a. upp frågorna om vad som gäller beträffande avtalsverkan vid parts passivitet och konkludent handlande, passivitetsverkan för förfluten tid samt betydelsen av att bägge  parter är ovetande om en i förhållande till avtalet avvikande tillämpning. Prejudikatet innehåller även hänvisningar till relevant praxis på området.

Mål T 1566-17

Länk till rättsfallet

Snart kommer NL 17

De nordiska teknikföretagen har reviderat sina Allmänna bestämmelser för leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning, NL 09, och snart kommer den nya versionen, NL 17, ut. Motiven för revideringarna är bl a vunna erfarenheter från tillämpningen av NL 09, ny rättspraxis och en önskan om att i relevant mån anpassa villkoren efter de europeiska leveransvillkoren Orgalime S 2012.

Bland nyheterna i NL 17 kan nämnas att man lagt till bestämmelser om köparens rätt till programvara som ingår i den sålda produkten. Med tanke på att många mekaniska och elektriska produkter idag har programvara i sig är det bra att Teknikföretagen valt att inkludera bestämmelser om detta. I NL 17 finns också bestämmelser om ansvar för intrång i immateriella rättigheter, något som saknats tidigare. Sådana bestämmelser får idag betraktas som standardmässiga i leveransavtal och därför är det i grunden bra att man gjort även ett sådant tillägg.

En ändring som är lätt att missa, men kan få stor betydelse, är att köparens ansvar för åtkomstkostnader i samband med felavhjälpande utvidgas. I detta avseende kommer NL 17 nu att motsvara vad som gäller enligt Orgalime S 2012.

Andra ändringar är att det införs en generell ansvarsbegränsning i en separat bestämmelse. Vidare att tvistelösningsproceduren vid tvister av mindre belopp är vanlig domstol till skillnad från vad som gäller enligt NL 09 där alla tvister, oavsett värde, ska avgöras genom skiljeförfarande.

Kontakta oss gärna om ni använder NL 09 och funderar på om ni bör gå över till NL 17.

När måste upptäckta fel reklameras?

Högsta domstolen har nyligen tagit ställning till om en fastighetsköpare på grund av passivitet förlorat sin rätt till påföljd för fel i fastighet genom att inte underrätta säljaren om felet förrän 4,5 år efter det att fastighetsköparen märkt det. Högsta domstolen fann att så inte var fallet. Utgångspunkten för Högsta domstolens bedömning var att säljaren hade handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Detta har inverkat på utgången i målet.

Eftersom likartade bestämmelser som gäller enligt jordabalken beträffande underrättelser om fel i fastighet återfinns i flera andra lagar (bl.a. köplagen, konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen, lagen om handelsagentur, kommissionslagen och fastighetsmäklarlagen) har rättsfallet bäring även på andra rättsförhållanden utöver fastighetsköp. Vilken reklamationsfrist som är acceptabel beror dock på omständigheterna i det enskilda fallet. Av särskild betydelse är bl.a. vilken nackdel en säljare kan ha haft av köparens passivitet.

T 1451-17 (Skogssällskapet)

Länk till rättsfallet

 

Vem har bevisbördan för att en penningöverföring utgör lån?

I processuella sammanhang är utgångspunkten normalt att en part som påstår något också har bevisbördan för det. Men vem har då bevisbördan i en penningöverföringssituation, där den ena parten påstår lån och den andra parten påstår att överföringen utgjort något annat?

På senare tid har det kommit ett flertal tingsrätts- och hovrättsavgöranden rörande bevisbördans placering vid lån och rättsläget får numera anses som relativt klarlagt. Högsta domstolen har nämligen i en dom den 22 december 2017 (mål T 5183-16 ”Terrys restaurang”) prövat frågan vem av parterna som har bevisbördan i en situation där det är ostridigt att en penningöverföring har skett men det råder oenighet om det rör sig om försträckning (ett lån) eller betalning för något annat (i målet betalning för aktier).

Högsta domstolen uttalade att det i fall där det ostridigt har skett en överföring, men där det inte alls påstås att det har varit fråga om en benefik rättshandling (dvs. utan krav på motprestation, normalt vid gåva), finns anledning att falla tillbaka på huvudregeln, nämligen att den som påstår lån har bevisbördan för påståendet (se ”Hakvin och Elvira” NJA 1975 s. 577 samt ”Klädpartiet och avräkningen” NJA 2009 s. 64).

Det får antas att Högsta domstolen meddelande prövningstillstånd i ”Terrys restaurang” bl.a. mot bakgrund av utgången i NJA 2014 s. 364 ”Tandläkarens olycka”. I det senare rättsfallet lade Högsta domstolen istället bevisbördan på betalningsmottagaren som i det fallet påstod gåva, dvs. en benefik rättshandling.

Som skäl för att istället placera bevisbördan på betalningsmottagaren i ”Tandläkarens olycka”, hänvisade Högsta domstolen till intresset av att förhindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar och till att en sådan placering av bevisbördan ger större anledning för de inblandade att säkra bevisning (jfr ”Mammas borgen” NJA 2012 s. 804 där dessa skäl anfördes för att lägga bevisbördan på gäldenären när det påstods att en regressfordran hade efterskänkts; jfr även ”De påtecknade reverserna” NJA 1987 s. 40). Högsta domstolen framhöll också att en sådan placering av bevisbördan minskar risken för missbruk från mottagarens sida när det råder oklarhet om bakgrunden till att ett belopp har överförts eller om en överföring skett av misstag.