Elvägar – intressanta juridiska frågor del 3

I höstas tillsatte regeringen en särskild utredare som har till uppdrag att analysera och föreslå hur en reglering av elvägar kan utformas (dir 2020:105). Det är en angelägen och efterlängtad utredning och det ska bli mycket intressant att se vad den särskilda utredaren kommer att föreslå.

Regeringen har lagt fast vissa utgångspunkter i direktivet till utredaren. En sådan är att det är väghållaren som ska ansvara för utbyggnad, drift och underhåll av de statliga elvägarna och en annan är att elnätet som tillför kraft till elvägen ska vara undantaget från koncessionsplikt (se gärna mitt tidigare inlägg om bl a koncessionsfrågan på www.valdia.se/nyheter/). I och med att väghållaren är utpekad som ansvarig ligger det nära till hands att titta på om den laddinfrastruktur som krävs för överföring av kraft till fordon under färd, i alla fall i någon del, kan anses som s k väganordningar och därmed som en del av vägen enligt väglagen. Såvitt jag uppfattar är detta en fråga som omfattas av den särskilda utredarens uppdrag.

Betydelsen av huruvida laddinfrastrukturen utgör en del av vägen eller inte torde främst bestå i med vilken rätt väghållaren kan få åtkomst till den mark (eller det utrymme) som behövs för att kunna anlägga och underhålla de transformatorer, matarledningar, matningsstationer, nätstationer och annat som krävs för kraftöverföringen till fordonen. Om de olika delarna av laddinfrastrukturen anses utgöra väganordningar kan väghållaren, med stöd av en fastställd vägplan, få åtkomst till de nödvändiga markområdena genom vägrätt. I annat fall behöver väghållaren säkra markåtkomsten på annat sätt, genom nyttjanderättsavtal med markägarna eller ledningsrätter (ev. expropriation).

En väg utgörs enligt väglagen av vägbana och övriga väganordningar. Med väganordning avses anordning som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denna. Utifrån definitionens ordalydelse är det inte orimligt att tänka sig att laddinfrastrukturen, eller i vart fall delar av den, skulle kunna utgöra väganordningar. Frågan bör dock klargöras bl a mot bakgrund av att det är fråga om en anläggningstyp som inte var aktuell när definitionen en gång skrevs.

Ses begreppet väganordning ur ett tekniskt perspektiv kan det diskuteras om en laddinfrastruktur, utifrån dagens definition, är något som ”behövs för vägens bestånd, drift eller brukande”. Laddinfrastrukturens syfte är ju att tillföra kraft till vissa fordon och behövs egentligen inte för själva vägen som sådan. Om det bedöms att laddinfrastrukturen bör anses utgöra en väganordning, kan man fråga sig om också stationära laddstationer avsedda för snabbladdning av fordon placerade i nära anslutning till vägen skulle kunna utgöra väganordningar (för det fall det finns möjlighet för väghållaren att ansvara för sådana anläggningar). Här kommer man troligtvis in på en anknytande fråga, nämligen vad en elväg är, vilket också ligger på den särskilda utredaren att definiera. Möjligen behöver i det sammanhanget också klargöras var gränssnittet går mellan vad som är anläggningsdelar som tillhör själva laddinfrastrukturen/elvägen och delar som tillhör t.ex. överliggande elnät.

Det går också att se på väganordningsbegreppet ur ett mer geografiskt perspektiv, varvid man kan   fundera på om avståndet mellan anordningen och vägbanan har någon betydelse för om anordningen kan kategoriseras som en väganordning eller inte. Merparten av anläggningarna för kraftöverföringen kommer troligtvis att ligga i nära anslutning till vägbanan, men vissa delar, t.ex. transformatorer, skulle kunna ligga en bit ifrån.  Varken i väglagen eller i dess förarbetena finns idag några uttryckliga mått för hur stort område utanför själva vägbanan som får tas i anspråk för väganordningar. Frågeställningen har relevans eftersom det i grunden handlar om hur stort område väghållaren kommer att kunna ta i anspråk från en markägare med stöd av vägrätt, en åtgärd som liknar expropriation.

En fråga man kan ställa sig är om väghållaren enligt nuvarande lagstiftning får anlägga laddinfrastruktur i befintligt vägområde som omfattas av väghållarens vägrätt  även om laddinfrastrukturen inte anses utgöra väganordningar. Detta anknyter till en annan fråga som möjligen inte är så aktuell för tillfället nämligen om väghållaren har rätt att upplåta utrymme inom vägområdet till en annan part som vill anlägga laddinfrastruktur där.  För de två vägavsnitt som kan aktualiseras för kommande pilotprojekt för elväg tar Trafikverket fram nya vägplaner. Såvitt jag har uppfattat bedömer Trafikverket att anläggning av laddinfrastruktur i vart fall är en sådan förändring som inte ryms under befintliga vägplaner. Oavsett om man väljer att betrakta laddinfrastrukturen som väganordning eller inte synes det finnas behov av klargöranden i lagstiftningen.

Det ska bli intressant att se hur den särskilda utredaren väljer att förhålla sig till väglagens regleringar. I vilken utsträckning det lämnas förslag till ändringar i väglagen eller kanske ny lagstiftning som särskilt reglerar elvägar. Uppdraget ska redovisas senast den 1 september 2021.