Skadestånd enligt produktansvarslagen till följd av PFAS-förorenat dricksvatten

Genom dom från Blekinge tingsrätt igår, den 13 april 2021, (mål T 1530-16 m.fl.) har det kommunala VA-bolaget i Ronneby ansetts skadeståndsskyldigt mot 165 invånare i Kallinge för personskada sedan dessa haft förhöjda halter av PFAS (poly- och perfluorerade alkylsubstanser) i blodet till följd av förorenat dricksvatten. Tvisten har rönt stor medial uppmärksamhet och rymmer även intressanta juridiska frågor kring vilket ansvar VA-huvudmännen, kommunerna och de kommunala bolagen, har för att dricksvattnet som kommuninvånarna konsumerar är säkert.

Dricksvatten är en produkt som omfattas av produktansvarslagen (PAL)

Redan under år 2017 hänsköt tingsrätten frågan om vilken lag som var tillämplig på bedömningen avseende det kommunala VA-bolagets skadeståndsskyldighet till HD. Rättsläget för om PAL var tillämplig eller inte var oklart och den frågan hade i sig betydelse för kärandens (dvs. de skadelidandes) möjligheter att föra sin talan vid allmän domstol samt hur långt ett eventuellt skadeståndsansvar sträcker sig för ett kommunalt VA-bolag som har levererat vatten. Svaranden (dvs. det kommunala VA-bolaget) hävdade att lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV), som är en speciallag, skulle tillämpas och inte PAL. LAV medför inget strikt skadeståndsansvar till skillnad från vad som gäller enligt PAL.

Med begreppet produktansvar avses skadeståndsansvar för en skada som en produkt orsakar någon person eller någon annan sak än själva produkten. PAL bygger på principen om strikt ansvar, vilket innebär att det inte är en förutsättning för skadeståndsskyldighet att skadan har orsakats genom vårdslöshet. Skadestånd betalas för personskada och, med vissa begränsningar, sakskada som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist. PAL:s bestämmelser har i sig utformats på basis av ett EU-direktiv (Rådets direktiv (85/374/EEG) om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister).

Sedan prövningstillstånd meddelats i den hänskjutna frågan fann HD genom dom den 14 juni 2018 (NJA 2018 s 475) att det kommunala VA-bolagets leverans av vatten enligt LAV även omfattades av PAL. HD:s avgörande är intressant eftersom det klargör att

1. kommunalt dricksvatten är en sådan produkt (”lös sak”) som faller under PAL:s tillämpningsområde;
2. skadeståndsbestämmelserna enligt LAV inte är exklusivt tillämpliga, dvs. de hindrar inte att en skadelidande grundar sitt anspråk på PAL; och
3. dricksvattnet i fråga ska anses ha satts i omlopp i en näringsverksamhet (vilket är en förutsättning för skadeståndsskyldighet enligt PAL).

Förgiftat dricksvatten kan leda till en ersättningsgill personskada enligt PAL

Med utgångspunkt i HD:s bedömning, att dricksvatten är en produkt som omfattas av PAL, samt utifrån hur kärandena lagt upp sin talan i målet har tingsrätten nu prövat om kärandena drabbats av en personskada dels i form av (a) förhöjda halter PFAS i blodet innebärande ökade hälsorisker och fysiska förändringar och försämringar av kroppen, dels i form av (b) befogad oro för framtida ohälsa och försämrad hälso- och livsprognos.

Det strikta ansvaret enligt PAL begränsas till fall då en skada har orsakats av en produkt som har varit behäftad med en säkerhetsbrist. En sådan föreligger om en produkt inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas. Rätten till skadestånd förutsätter alltså att det kan fastställas att produkten har brustit i fråga om säkerhet och att det finns ett orsakssamband mellan denna säkerhetsbrist och skadan.

Inom skadeståndsrätten gäller i princip att den som begär ersättning ska bevisa att han har rätt till det skadestånd han kräver. Denna grundregel innebär vid tillämpningen av PAL att den som kräver ersättning för en skada orsakad av en produkt ska bevisa

1. att han har lidit en personskada eller en sakskada av det slag som man kan få ersättning för,
2. att det finns en säkerhetsbrist i en produkt som den mot vilken skadeståndsanspråket riktas är ansvarig för, och
3. att det är säkerhetsbristen som har orsakat skadan.

Parterna har i målet varit i överens om att dricksvattnet som det kommunala VA-bolaget levererat har en säkerhetsbrist i och med att det innehåller mycket höga halter PFAS, att säkerhetsbristen har orsakat de höga halter av PFAS som påvisats i kärandenas kroppar samt att det är det kommunala VA-bolaget som är ansvarigt för dricksvattnet. Punkt 2 och 3 ovan har tingsrätten därför inte prövat i målet. Däremot har parterna inte varit överens om huruvida kärandena som en följd av att dricksvattnet innehållit höga PFAS-halter har drabbats av en ersättningsgill personskada, dvs. om punkt 1 ovan föreligger eller inte.

Tingsrätten resonerar i domen kring innebörden av begreppet ”personskada” i PAL med hänvisning till förarbeten, praxis och doktrin.

Tingsrätten anför bl.a. att enbart en förgiftning i sig inte utgör en personskada. Tingsrätten anser det dock visat att de förhöjda halter PFAS i blodet som påträffats hos kärandena är att betrakta som ett ”defekttillstånd”, dvs. att en fysisk skada har uppstått innebärande ökade hälsorisker och en försämring av kroppens funktion. Detta defekttillstånd utgör enligt tingsrättens bedömning en ersättningsgill personskada som det kommunala VA-bolaget är skyldigt att ersätta. Däremot anser tingsrätten inte det visat att den befogade oro för ohälsa och försämrad hälso- och livsprognos som PFAS-exponeringen vållat vissa av de skadelidande utgör en ersättningsgill personskada.

Tingsrättens dom är intressant utifrån hur personskadebegreppet i PAL ska tolkas. Det återstår att se huruvida domen överklagas av det kommunala VA-bolaget eller inte.

Avslutande reflektioner – hur säkert är vårt dricksvatten?

Frågan kring hur säkert vårt dricksvatten är och hur ansvaret ska regleras i fall av föroreningar är en viktig samhällsfråga. Rent dricksvatten är lätt att ta för givet. Det är viktigt att ställa sig frågan vad vi kan göra för att säkra tillgången till rent dricksvatten för framtiden.

PFAS-målet ger måhända anledning till att väcka ytterligare debatt kring andra frågor som går utanför frågan om en möjlig rätt till skadestånd enligt PAL vid fall av förgiftat dricksvatten. Är den lagstiftning som finns på området kring bl.a. skydd för våra vattenreservoarer och VA-anläggningar tillräcklig för att förebygga att liknande skador sker framgent? Kan vi göra mer för att säkra tillgången till rent dricksvatten? Är de ansvarsbestämmelser som finns idag tillräckliga för att hantera möjliga framtida skador som förorenat dricksvatten kan ge upphov till? Detta skulle kunna vara angelägna frågor att utreda vidare.