Lagen om förbud mot otillbörliga handelsmetoder vid köp av jordbruks- och livsmedelsprodukter – innebörd och konsekvenser

Den 1 november 2021 träder den nya s.k. UTP-lagen (”Unfair Trading Practices”) eller lagen om otillbörliga handelsmetoder ikraft för företag inom jordbruk- och livsmedelskedjan. UTP-lagen innebär förbud för köpare med en årsomsättning på över motsvarande två miljoner euro att använda vissa handelsmetoder mot leverantörer. Lagen innehåller även bestämmelser om tillsyn och sanktioner för köpare som bryter mot förbuden mot otillbörliga handelsmetoder.

UTP-lagen bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/633 om otillbörliga handelsmetoder mellan företag i jordbruks- och livsmedelskedjan, det s.k. UTP-direktivet. Direktivet har växt fram ur en långvarig diskussion om konkurrensförhållanden i jordbruks- och livsmedelskedjan. I skälen till direktivet anges bl.a. följande:

”Avsevärda obalanser i förhandlingsstyrkan mellan leverantörer och köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter är vanligt förekommande inom jordbruks- och livsmedelskedjan. Dessa obalanser kan i sin tur komma att leda till otillbörliga handelsmetoder, när en större och starkare handelspartner försöker införa vissa metoder eller kontraktsmässiga arrangemang som är till deras fördel i samband med en försäljningstransaktion. Sådana metoder kan till exempel avvika starkt från god affärssed, strida mot god tro och heder och ensidigt påtvingas en handelspartner av den andra parten, tvinga fram en omotiverad och oproportionerlig överföring av ekonomisk risk till den andra parten eller tvinga fram en avsevärd obalans mellan rättigheter och skyldigheter för en handelspartner. Vissa metoder kan vara uppenbart otillbörliga även när båda parter har kommit överens om dem. En minimiskyddsnivå inom unionen mot otillbörliga handelsmetoder bör införas för att minska förekomsten av sådana metoder som kan komma att få en negativ inverkan på jordbruksbefolkningens levnadsstandard.”

Vilka företag berörs av lagen?

UTP-lagen berör företag inom hela jordbruks- och livsmedelskedjan, dvs.

– jordbrukare (primärproduktionsledet),
– livsmedelsindustrier (förädlings- och industriledet),
– dagligvarukedjor (partihandels- och detaljistledet),
– restaurang och storkök, samt
– andra köpare inom kedjan exempelvis kommuner och regioner.

Lagen är dock begränsad till köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter med en årsomsättning på över motsvarande två miljoner euro.

Försäljning inom jordbruks- och livsmedelskedjan sker oftast i olika led, vilket innebär att företag kan förekomma på både köparsidan och på leverantörssidan.

Förbjudna handelsmetoder

Lagen förbjuder följande handelsmetoder – den s.k. ”svarta listan”:

1. att betala senare än 30 dagar från leverans/dag för av säljaren fastställt pris;
2. att annullera en order med kortare varsel än 30 dagar;
3. att ensidigt genomdriva en ändring av villkoren i ett avtal i fråga om intervall, metod, plats, tid eller volym för en leverans, kvalitetskrav, betalning eller pris;
4. att ensidigt genomdriva en ändring av villkoren i ett avtal i fråga om leverantörens betalning för vissa tjänster som köparen tillhandahåller, exempelvis betalning för marknadsföring m.m. som parterna kan avtala om enligt den s.k. ”grå listan”;
5. att kräva betalning av leverantören för sådant som inte är kopplat till leverantörens försäljning;
6. att begära att leverantören ska betala kostnaderna för försämring som sker eller förlust som uppkommer i köparens lokaler eller efter det att den köprättsliga risken har övergått till köparen, när sådan försämring eller förlust inte beror på leverantörens försumlighet eller fel;
7. att inte tillmötesgå leverantörens begäran att få en skriftlig bekräftelse av villkoren i ett avtal;
8. att vidta eller hota med att vidta kommersiella repressalier mot en leverantör som utövar sina avtalsenliga eller juridiska rättigheter; och
9. att kräva ersättning av leverantören för kostnaden för att hantera klagomål från kunder i samband med försäljningen av leverantörens jordbruks- och livsmedelsprodukter när det inte förekommit försumlighet eller fel från leverantörens sida.

Lagen förbjuder även följande handelsmetoder såvida inte leverantören och köparen klart och tydligt har avtalat om dem i förväg – den s.k. ”grå listan”:

10. att returnera osålda jordbruks- och livsmedelsprodukter till leverantören utan att betala för dem;
11. att returnera osålda jordbruks- och livsmedelsprodukter utan att betala för bortskaffandet av dem;
12. att kräva betalning som ett villkor för att leverantörens jordbruks- och livsmedelsprodukter ska lagras, skyltas med eller listas,
eller för att tillhandahålla sådana produkter på marknaden;
13. att kräva att leverantören ska betala för köparens marknadsföring av jordbruks- och livsmedelsprodukter;
14. att kräva att leverantören ska betala personalkostnader för att inreda lokaler som används vid försäljning av leverantörens jordbruks- och livsmedelsprodukter; och
15. att kräva att leverantören ska bära hela eller en del av kostnaden för rabatter på jordbruks- och livsmedelsprodukter som köparen säljer som en del av en marknadsföringskampanj.

För att ett krav enligt punkt 15 ska vara tillåtet krävs, förutom klart och tydligt avtal, att köparen innan kampanjen inleds anger under vilken tidsperiod som åtgärderna ska genomföras och den förväntade mängd produkter som kommer att beställas.

Tillsyn och sanktioner

UTP-lagen står under Konkurrensverkets tillsyn dit bl.a. anmälningar om förekomsten av otillbörliga handelsmetoder kan skickas in anonymt. Konkurrensverket har inom ramen för sin tillsynsverksamhet rätt att:

– förelägga, även vid vite, köpare, leverantör eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat samt inställa sig till förhör;
– utföra oanmälda besök och inspektioner på platser där köparen bedriver verksamhet;
– besluta om förbud, även vid vite, mot att tillämpa en viss handelsmetod på den svarta eller grå listan; samt
– besluta om sanktionsavgift för köparen om upp till en procent av köparens omsättning föregående räkenskapsår.

Obehöriga angrepp på företagshemligheter

Enligt UTP-direktivet är det även förbjudet för en köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter att anskaffa, använda eller röja leverantörens företagshemligheter. Eftersom ett sådant förbud för svensk rätts del redan finns i lagen om företagshemligheter innehåller UTP-lagen endast en upplysningsbestämmelse om detta. Däremot har det i UTP-lagen införts befogenhet för Konkurrensverket att besluta om att köparen ska upphöra med ett sådant angrepp och också kunna meddela sanktioner mot en köpare vid obehöriga angrepp av företagshemligheter.

Avslutande reflektioner

Det ska bli intressant att följa vilka verkningar som UTP-lagen får i praktiken och hur många aktörer som träffas av den. Jordbruks- och livsmedelskedjan rymmer ett stort antal aktörer och olika bolagsformer. Endast ca tre procent av företagen som är köpare eller agerar både som köpare och säljare bedöms ha en omsättning över två miljoner euro. Dessa tre procent bedöms samtidigt stå för ca 84 procent av jordbruks- och livsmedelskedjans totala omsättning (prop. 2020/21:134 s. 92 ff). Det kommer i första hand att vara upp till företagen själva att göra en bedömning av huruvida man omfattas av lagen eller inte. Det är dock inte uteslutet att lagen i praktiken kan komma att få betydelse även för något mindre företag genom att lagen betraktas som någon form av branschpraxis. Samtidigt är det naturligtvis endast de företag som faktiskt omfattas av lagen som riskerar drabbas av sanktioner om lagen inte efterföljs.

De kanske mest uppenbara konsekvenserna som lagen innebär är punkt 1 och 2 på den svarta listan som efter lagens ikraftträdande den 1 november 2021 bör stävja de ibland mycket långa betalfrister som förekommer inom jordbruks- och livsmedelskedjan samt snäva tidsfrister för köparen att annullera ordrar. Förbuden mot krav och ensidiga ändringar som finns upptagna på den svarta listan, punkterna 3 – 6 samt 9, riskerar i praktiken kunna bli föremål för vissa gränsdragningsfrågor kring vad som utgör ”ensidiga” villkorsändringar och vad som är resultatet av ”tuffa förhandlingar”. Samma sak gäller till viss del även de handelsmetoder som finns på den grå listan och som är tillåtna förutsatt att det finns ett klart och tydligt avtal mellan köpare och leverantör.

Det kan avslutningsvis också noteras att UTP-lagen är en marknadsrättslig reglering som i sig inte har några direkta civilrättsliga verkningar. Det innebär till exempel att ett avtal mellan en köpare och säljare som strider mot UTP-lagen ändå kan vara bindande mellan parterna. Det ska därför bli intressant att följa hur motsvarande situationer kommer att lösas av rättstillämpningen. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att avtal som innehåller förbjudna handelsmetoder enligt UTP-lagen även skulle anses ogiltiga alternativt kunna bli föremål för jämkning med stöd av bl.a. generalklausulen i avtalslagen.

Skadestånd enligt produktansvarslagen till följd av PFAS-förorenat dricksvatten

Genom dom från Blekinge tingsrätt igår, den 13 april 2021, (mål T 1530-16 m.fl.) har det kommunala VA-bolaget i Ronneby ansetts skadeståndsskyldigt mot 165 invånare i Kallinge för personskada sedan dessa haft förhöjda halter av PFAS (poly- och perfluorerade alkylsubstanser) i blodet till följd av förorenat dricksvatten. Tvisten har rönt stor medial uppmärksamhet och rymmer även intressanta juridiska frågor kring vilket ansvar VA-huvudmännen, kommunerna och de kommunala bolagen, har för att dricksvattnet som kommuninvånarna konsumerar är säkert.

Dricksvatten är en produkt som omfattas av produktansvarslagen (PAL)

Redan under år 2017 hänsköt tingsrätten frågan om vilken lag som var tillämplig på bedömningen avseende det kommunala VA-bolagets skadeståndsskyldighet till HD. Rättsläget för om PAL var tillämplig eller inte var oklart och den frågan hade i sig betydelse för kärandens (dvs. de skadelidandes) möjligheter att föra sin talan vid allmän domstol samt hur långt ett eventuellt skadeståndsansvar sträcker sig för ett kommunalt VA-bolag som har levererat vatten. Svaranden (dvs. det kommunala VA-bolaget) hävdade att lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV), som är en speciallag, skulle tillämpas och inte PAL. LAV medför inget strikt skadeståndsansvar till skillnad från vad som gäller enligt PAL.

Med begreppet produktansvar avses skadeståndsansvar för en skada som en produkt orsakar någon person eller någon annan sak än själva produkten. PAL bygger på principen om strikt ansvar, vilket innebär att det inte är en förutsättning för skadeståndsskyldighet att skadan har orsakats genom vårdslöshet. Skadestånd betalas för personskada och, med vissa begränsningar, sakskada som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist. PAL:s bestämmelser har i sig utformats på basis av ett EU-direktiv (Rådets direktiv (85/374/EEG) om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister).

Sedan prövningstillstånd meddelats i den hänskjutna frågan fann HD genom dom den 14 juni 2018 (NJA 2018 s 475) att det kommunala VA-bolagets leverans av vatten enligt LAV även omfattades av PAL. HD:s avgörande är intressant eftersom det klargör att

1. kommunalt dricksvatten är en sådan produkt (”lös sak”) som faller under PAL:s tillämpningsområde;
2. skadeståndsbestämmelserna enligt LAV inte är exklusivt tillämpliga, dvs. de hindrar inte att en skadelidande grundar sitt anspråk på PAL; och
3. dricksvattnet i fråga ska anses ha satts i omlopp i en näringsverksamhet (vilket är en förutsättning för skadeståndsskyldighet enligt PAL).

Förgiftat dricksvatten kan leda till en ersättningsgill personskada enligt PAL

Med utgångspunkt i HD:s bedömning, att dricksvatten är en produkt som omfattas av PAL, samt utifrån hur kärandena lagt upp sin talan i målet har tingsrätten nu prövat om kärandena drabbats av en personskada dels i form av (a) förhöjda halter PFAS i blodet innebärande ökade hälsorisker och fysiska förändringar och försämringar av kroppen, dels i form av (b) befogad oro för framtida ohälsa och försämrad hälso- och livsprognos.

Det strikta ansvaret enligt PAL begränsas till fall då en skada har orsakats av en produkt som har varit behäftad med en säkerhetsbrist. En sådan föreligger om en produkt inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas. Rätten till skadestånd förutsätter alltså att det kan fastställas att produkten har brustit i fråga om säkerhet och att det finns ett orsakssamband mellan denna säkerhetsbrist och skadan.

Inom skadeståndsrätten gäller i princip att den som begär ersättning ska bevisa att han har rätt till det skadestånd han kräver. Denna grundregel innebär vid tillämpningen av PAL att den som kräver ersättning för en skada orsakad av en produkt ska bevisa

1. att han har lidit en personskada eller en sakskada av det slag som man kan få ersättning för,
2. att det finns en säkerhetsbrist i en produkt som den mot vilken skadeståndsanspråket riktas är ansvarig för, och
3. att det är säkerhetsbristen som har orsakat skadan.

Parterna har i målet varit i överens om att dricksvattnet som det kommunala VA-bolaget levererat har en säkerhetsbrist i och med att det innehåller mycket höga halter PFAS, att säkerhetsbristen har orsakat de höga halter av PFAS som påvisats i kärandenas kroppar samt att det är det kommunala VA-bolaget som är ansvarigt för dricksvattnet. Punkt 2 och 3 ovan har tingsrätten därför inte prövat i målet. Däremot har parterna inte varit överens om huruvida kärandena som en följd av att dricksvattnet innehållit höga PFAS-halter har drabbats av en ersättningsgill personskada, dvs. om punkt 1 ovan föreligger eller inte.

Tingsrätten resonerar i domen kring innebörden av begreppet ”personskada” i PAL med hänvisning till förarbeten, praxis och doktrin.

Tingsrätten anför bl.a. att enbart en förgiftning i sig inte utgör en personskada. Tingsrätten anser det dock visat att de förhöjda halter PFAS i blodet som påträffats hos kärandena är att betrakta som ett ”defekttillstånd”, dvs. att en fysisk skada har uppstått innebärande ökade hälsorisker och en försämring av kroppens funktion. Detta defekttillstånd utgör enligt tingsrättens bedömning en ersättningsgill personskada som det kommunala VA-bolaget är skyldigt att ersätta. Däremot anser tingsrätten inte det visat att den befogade oro för ohälsa och försämrad hälso- och livsprognos som PFAS-exponeringen vållat vissa av de skadelidande utgör en ersättningsgill personskada.

Tingsrättens dom är intressant utifrån hur personskadebegreppet i PAL ska tolkas. Det återstår att se huruvida domen överklagas av det kommunala VA-bolaget eller inte.

Avslutande reflektioner – hur säkert är vårt dricksvatten?

Frågan kring hur säkert vårt dricksvatten är och hur ansvaret ska regleras i fall av föroreningar är en viktig samhällsfråga. Rent dricksvatten är lätt att ta för givet. Det är viktigt att ställa sig frågan vad vi kan göra för att säkra tillgången till rent dricksvatten för framtiden.

PFAS-målet ger måhända anledning till att väcka ytterligare debatt kring andra frågor som går utanför frågan om en möjlig rätt till skadestånd enligt PAL vid fall av förgiftat dricksvatten. Är den lagstiftning som finns på området kring bl.a. skydd för våra vattenreservoarer och VA-anläggningar tillräcklig för att förebygga att liknande skador sker framgent? Kan vi göra mer för att säkra tillgången till rent dricksvatten? Är de ansvarsbestämmelser som finns idag tillräckliga för att hantera möjliga framtida skador som förorenat dricksvatten kan ge upphov till? Detta skulle kunna vara angelägna frågor att utreda vidare.

Ökad andel tvister rörande tolkning av försäkringsvillkor

Vi bistår ofta klienter i tvister som rör tolkning av försäkringsvillkor. Oftast är det företag eller myndigheter som har fått problem i dialogen med sitt försäkringsbolag när det gäller att få ut den försäkringsersättning som man hade räknat med. Sällan är det någon annan, utöver försäkringsmäklaren, som mer grundligt har satt sig in i försäkringsvillkoren innan försäkringen tecknades. Försäkringstagaren förutsätter istället att så länge man har tecknat försäkring via något av de etablerade försäkringsbolagen så kan man känna sig relativt trygg eller kan åtminstone göra en adekvat bedömning kring sina ekonomiska risker i verksamheten. När försäkringsbolaget sedan säger nej till att betala ut försäkringsersättning eller endast vill betala ut en begränsad del av begärd ersättning, kommer detta ofta som en överraskande och obehaglig kalldusch som dessutom kan visa sig bli kostsam för försäkringstagaren.

Den grundläggande utmaningen vad gäller försäkringstvister är många gånger att de bygger på parternas olika tolkning av försäkringsvillkoren där det i förväg inte finns ett ”facit” att falla tillbaka på, dvs. inget är svart eller vitt. Ett exempel på detta är en dom som nyligen meddelades av hovrätten över Skåne och Blekinge i mål T 817-17, se länk. Målet avsåg just tolkningen av villkoren i en försäkring som en kommun tecknat i anledning av skador på fastigheter orsakade av skyfall. Kommunen menade att försäkringen skulle täcka skador upp till ett belopp om 5 000 000 kronor per fastighet medan försäkringsbolaget hävdade att villkoren endast medgav kommunen rätt till ersättning om totalt 5 000 000 kronor för det aktuella försäkringsåret. Parternas olika uppfattning innebar en beloppsmässig skillnad på över 50 000 000 kronor i förhållande till kommunens totala kostnader.

Domstolarna kom fram till olika slutsatser kring hur försäkringsvillkoren skulle tolkas. Medan tingsrätten gick på kommunens linje har hovrätten istället kommit fram till att försäkringsbolagets uppfattning i målet gäller rörande villkorens begränsning. Det är i dagsläget oklart om domen kommer att överprövas av Högsta Domstolen.

Eftersom utgången i den här typen av tvister på förhand oftast är oviss är det förstås en utmaning för försäkringstagare att handla upp försäkring som faktiskt ger det skydd som man räknat med. Detta är ingen enkel uppgift och det krävs oftast att man har hjälp av en erfaren och kunnig försäkringsmäklare i sin upphandling, som i förväg kan ställa de ”rätta” frågorna till såväl försäkringstagare som försäkringsbolag innan försäkringen tecknas. Trots att så ofta sker innebär detta dock ingen garanti för att tvister inte kan uppkomma på ett senare stadie.

Vi vill därför slå ett slag för att vara extra uppmärksam i sin försäkringsupphandling vad gäller tillämpliga försäkringsvillkor i förhållande till kända/sannolika risker i verksamheten.

Undvik rättsförlust till följd av passivitet

Högsta domstolen har meddelat ett nytt intressant prejudikat rörande negativ passivitetsverkan.

Fallet rörde ett lokalhyresavtal där hyresvärden under lång tid – 15 år – underlåtit att kräva in omsättningshyra enligt en bestämmelse i avtalet. I samband med att lokahyresavtalet hade hävts insåg hyresvärden sitt misstag och krävde då omsättningshyra både retroaktivt och för det sista avtalsåret. Frågan var om hyresvärdens passivitet medförde att rätten att kräva omsättningshyra hade gått förlorad.

Högsta domstolen fann att för förfluten tid var hyresvärden den part som skulle bära risken för följderna av passiviteten. Hyresvärden ansågs därför inte ha rätt till omsättningshyra retroaktivt utan endast för sista avtalsåret.

Rättsfallet är intressant och tar bl.a. upp frågorna om vad som gäller beträffande avtalsverkan vid parts passivitet och konkludent handlande, passivitetsverkan för förfluten tid samt betydelsen av att bägge  parter är ovetande om en i förhållande till avtalet avvikande tillämpning. Prejudikatet innehåller även hänvisningar till relevant praxis på området.

Mål T 1566-17

Länk till rättsfallet